Det kan låta som ett mycket ambitiöst projekt, men vi strävar efter att hålla omfånget på en hanterlig nivå och båda har vi dessutom skrivit en del material tidigare som vi kan utgå från (i mitt fall till exempel ”Om digital historia”). En viktig poäng med att löpande lägga ut textavsnitt är också att vi då kan få konstruktiv kritik i ett tidigt skede, och vi inbjuder även personer med specialistkunskap att bidra med korta fördjupningsartiklar. Med denna typ av öppet och gemensamt skrivande hoppas vi att resultatet blir en bättre text än om vi arbetat på ett mer traditionellt och slutet sätt.

Om det faktiskt blir så återstår att se, men bara att försöka ska bli spännande och roligt. Under alla omständigheter ser jag fram emot att samarbeta med Jessica, som länge engagerat sig i och skrivit om dessa frågor och är mer insatt i många av dem än jag. Nu gäller det bara att lista ut hur man ska få tiden att räcka till i en redan hektisk tillvaro – men det är angenäma problem för den lyckligt lottade.

Uppdatering 130502: Nu har Jessica också bloggat om sin syn på vårt gemensamma projekt, där det framgår lite mer i detalj vad det är vi hoppas göra, hur och varför. Läs gärna!

Det finns många uppfattningar om vad denna kris beror på. Några av dem antyddes eller kunde anas i mitt förra inlägg, till exempel att skolan (och lärarutbildningen) genomsyras av kravlöshet och ”flum” – ofta en synpunkt framförd från högerhåll – eller att det fria skolvalet och privata skolhuvudmän undergrävt idén om en likvärdig och högkvalitativ skola – en kritik som ofta kommer från vänster. Även om var och en av dessa förklaringar ofta ges en för stor betydelse av sina respektive anhängare, tror jag att det ligger något i bådadera och att de ganska tydligt bottnar i några av de många målkonflikter som genomsyrar skolans verksamhet.

Men allt handlar inte om målkonflikter. De grundläggande förklaringarna (i plural) måste istället sökas i hur skolans både inre och yttre villkor förändrats under de senaste decennierna. Förskjutningen från industri- till tjänstesamhälle, urbanisering, massinvandring, social nedrustning och den digitala revolutionen är bara några av de stora samhällsprocesser som bidragit till att ställa skolan, och därmed lärarna, inför helt andra utmaningar i dag än för ett halvsekel sedan. Till dessa mer allmänna tendenser kommer, som ofta påpekats i debatten, att kraven på dokumentation och administration för den enskilde läraren efterhand ökat och numera tar en betydande del av arbetstiden i anspråk. Lärarna har med andra ord mindre tid kvar för undervisning och förberedelser, samtidigt som de i allt högre grad förväntas anpassa sin undervisning till varje elevs individuella behov – och det i grupper som alltså tenderar att bli alltmer heterogena för varje år som går.

Det säger sig självt att detta i många fall blir en nästintill omöjlig ekvation – ofta går den helt enkelt inte att få ihop, hur skicklig och engagerad läraren än är. Det är därför jag menar att vi måste föra en bredare diskussion om skolans uppdrag och dess förutsättningar, i dag och i morgon. Kanske inser vi då att det behövs mer genomgripande förändringar än att bara höja kraven på lärares behörighet och skärpa kontrollen av vad eleverna lär sig.

Med det sagt är det uppenbart att lärarnas kompetens är en avgörande faktor för att vi ska kunna komma tillrätta med problemen i skolan. Med de stora utmaningar verksamheten står inför är det helt enkelt viktigare än någonsin att de som bär upp den har så goda kunskaper och färdigheter som möjligt. I debatten om skolan har följaktligen mycket fokus legat på lärarutbildningen och dess, enligt många, undermåliga kvalitet; inte minst utbildningsminister Jan Björklund själv har ofta gjort sig till tolk för den uppfattningen. Delvis har kritiken varit, och är, befogad, men delvis har den varit onyanserad och svepande utan att ta hänsyn till de variationer som finns mellan olika utbildningar och olika lärosäten (och som i sig är ett problem).

Det leder över till den sista, och för mig kanske viktigaste, punkten i hela diskussionen om skolans kris och dess orsaker. Den handlar om det faktum att antalet sökande till lärarutbildningen, och därmed även kraven för att antas, stadigt har sjunkit under de senaste decennierna. Även här överdrivs ofta utvecklingen eller framställs alltför svepande i medierapporteringen; till exempel gäller minskningen i högre grad ämneslärarutbildningar än förskollärarutbildningar där det ofta är mycket högt söktryck, kurvorna har på flera håll börjat vända uppåt de allra senaste åren och så vidare.

Inte desto mindre står det helt klart att inträdeskraven blivit avsevärt lägre sedan början av 1990-talet, vilket fått till följd att lärarutbildningen liksom skolan i dag har mycket mer heterogena studentgrupper än för en generation sedan. Det är svårt att tänka sig att de sämre förkunskaperna inte påverkar kvaliteten på utbildningen och därmed resultaten av den i negativ riktning, även om jag själv inte har sett några studier som stöder (eller vederlägger) ett sådant antagande. Visserligen började svenska elevers resultat  sjunka redan i slutet av 1990-talet, när den överväldigande andelen av de verksamma lärarna i skolan fortfarande var utbildade på 1980-talet eller tidigare, men det är likväl slående hur elevkunskaperna och söktrycket till lärarutbildningen sedan dess har följts åt i en nedåtgående spiral. Mer allmänt tror jag också att de flesta som engagerat sig i skoldebatten, oavsett var de står i den, är ense om att det ska krävas en del för att komma in på lärarutbildningen.

Frågan blir därmed: varför vill så få bli lärare? Återigen är det svårt att veta säkert då sambanden är svåra att belägga, men jag betvivlar att det, som vissa menar, är lärarutbildningens brister som är problemet (även om vi antar att dessa är så stora som ibland påstås). Jag har svårt att tro att detta är en avgörande faktor för vilken utbildning man väljer; snarare är det vart studierna leder som har störst betydelse. Det handlar alltså om hur attraktivt läraryrket uppfattas vara i relation till andra möjliga val, särskilt bland de bästa studenterna, och här är det uppenbart att det skett stora förändringar under den tjugoårsperiod vi talar om.

Visserligen har lärarbanan aldrig varit särskilt välbetald i Sverige, och även tidigare har det varit en tillvaro präglad av långa dagar och stort ansvar. I alla dessa avseenden har arbetsvillkoren, som framgått ovan, efterhand försämrats alltmer. Det som framför allt har hänt är emellertid att den frihet och självständighet att organisera det egna arbetet som alltid varit ett signum för lärarrollen, och som delvis kompenserat de dåliga villkoren i övrigt, har urholkats steg för steg. De ständigt ökande kraven på dokumentation, kontroll, uppföljning och utvärdering har helt enkelt inneburit att utrymmet för lärarnas professionalitet har krympt tills det blivit nästan obefintligt.

Det är på den här punkten Finland, ofta betraktat som ett föredöme på skolans område under senare år, skiljer sig från Sverige (och många andra länder som dras med liknande problem). Något tillspetsat litar det finländska samhället på sina lärare och deras professionalitet på ett sätt det svenska inte gör, vilket gör att yrket har en helt annan ställning där än här. Allt som gör lärarrollen mer attraktiv – skärpta behörighetskrav, bättre utbildning, höjda löner och tydligare karriärmöjligheter – är därför bra och välkommet, men det som framför allt behövs är att vi återskapar handlingsutrymmet för yrkesskickliga lärare och låter dem göra det de faktiskt är bäst på: att undervisa.

För det första: Alla tecken tyder på att utbildningskvaliteten varierar kraftigt mellan skolor på olika håll, och att vi därför bör vara lite mer försiktiga när vi talar om hur det ser ut i ”skolan”, bestämd form singular. Om det är något som kan sägas vara ett problem med ”skolan” idag, är det just denna brist på likvärdighet över hela landet. Det finns utmärkta skolor och det finns usla skolor, och de skillnaderna tycks bara öka. Det är dessa vi behöver diskutera och göra något åt, inte att ”skolan” i Sverige genomgående håller undermålig kvalitet. (Något liknande kan sägas om lärarutbildningen, som ofta utmålas i negativa termer rent generellt trots att den är mycket heterogen.)

För det andra: Det finns en ovilja att inse de svåra målkonflikter skolan präglas av och att uppmärksamma dem i det offentliga samtalet. Många tycker nog att det är ganska självklart vad skolans uppdrag är, men så är det knappast eftersom målen kan formuleras på olika sätt och med olika tyngdpunkt. Ofta beaktar vi inte det när vi diskuterar skolans ”problem” eller hur de ska ”lösas” och talar därför förbi varandra, vilket leder till förvirring och låsningar i debatten. De flesta skulle i och för sig hålla med om att skolans uppdrag är att eleverna där ska lära sig saker, men vilka saker? Är det viktigaste hur de lär sig eller vad de lär sig, och har skolan en roll som handlar om något annat än lärande i snäv mening? Vad är det i så fall och var går egentligen gränserna för skolans ansvar?

För det tredje: Skilj mellan ”är” och ”bör”. Detta är en elementär princip i vetenskaplig verksamhet, även om gränsdragningen mellan ”fakta” respektive ”värderingar” inte är så entydig som man gärna vill tro. Skolan är till själva sin karaktär en ideologisk institution och har därmed alltid (i varierande grad) varit en politiskt laddad fråga. I sig är det helt naturligt i en demokrati, men i allt som har med skolan att göra tycks det finnas en särskilt stark tendens till ideologiskt önsketänkande – från alla håll – där vi tar till oss belägg som styrker det vi redan tror oss veta och avvisar dem som inte gör det.

Som exempel på de två föregående punkterna kan man nämna hur arbetsformerna i den svenska skolan, generellt sett, under de senaste decennierna gått från lärarledd undervisning (”katederundervisning”) till mer av självständigt arbete – både i grupp och individuellt – där läraren fungerar mer som en handledare. Detta ses av många (men inte alla) som något positivt, då det är mer elevcentrerat och därmed upplevs som mer demokratiskt. Däremot är det mer tveksamt om det är en bättre metod att faktiskt lära sig det elever ska lära sig i skolan. Om det skulle visa sig att det finns en målkonflikt här, vad är då viktigast: fostran i demokratiska arbetsformer eller ett effektivt lärande?

Ett annat exempel, vars kritiska udd så att säga går åt motsatta hållet längs de konfliktlinjer som brukar prägla skoldebatten, handlar om avregleringen av skolväsendet sedan tidigt 1990-tal. Det finns numera ett starkt opinionsstöd för systemet med friskolor och möjlighet för elever att själva välja skola, medan det är något mer omdebatterat huruvida privata skolor ska få gå med vinst. Det är också omdiskuterat om valfrihetsreformen faktiskt lett till bättre resultat, men att den bidragit till de ökade skillnaderna mellan olika skolor är tämligen uppenbart; det är ju så att säga en del av poängen på kort sikt eftersom tanken är att konkurrensen ska göra att sämre skolor efterhand ska slås ut. Om det skulle vara så att valfriheten, i sig ett positivt värde, också bidrar till de ökade kvalitetsskillnaderna och därmed att vissa elever får en sämre utbildning (även om det bara är tillfälligt), vilket mål ska då prioriteras? Valfrihet eller en likvärdig utbildning?

För det fjärde, slutligen, är det slående hur det i debatten konsekvent talas om ”skolans kris” som om den är helt frikopplad från världen i övrigt, och så är det givetvis inte. Det har skett oerhörda förändringar i det svenska samhället under de senaste tjugo åren, och detsamma gäller den vardag barn och ungdomar lever i, inte minst ifråga om kommunikation och medievanor: datorer, mobiltelefoner, internet, sociala medier och så vidare. Mot den bakgrunden är det ganska givet att förutsättningarna för lärares arbete i vissa avseenden har förändrats radikalt på bara några decennier, och allt talar för att det är förändringar som gjort uppdraget svårare, otydligare och mer komplicerat. Vilka slutsatser ska vi dra av allt detta för hur skolan ser ut i dag och hur den borde se ut imorgon? Vilka krav ställer det inte bara på lärandet och lärarna, utan också på eleverna och deras föräldrar, på skolan och samhället?

Det är egentligen dessa grundläggande frågor om skolan och dess uppdrag vi borde diskutera, eftersom det först är när vi har riktningen klar för oss som vi kan bestämma hur vi ska ta oss dit. Om en sådan diskussion ska bli meningsfull krävs emellertid att vi alla blir bättre på att erkänna frågornas komplexitet och betydelsen av att skilja mellan mål och medel. Och kanske mest av allt: de egna skolerfarenheterna är en naturlig utgångspunkt för oss i debatten om den svenska skolan, men vi måste alltid komma ihåg att dessa kan vara mer eller mindre representativa för den större mosaik de är en mycket liten del av.

* * *

Är massiva nätkurser framtiden?

Sedan hösten 2011 har något som kallas MOOC (Massive Open Online Courses) väckt enorm uppmärksamhet, främst i USA och mer nyligen även i Europa. De senaste månaderna har diskussionen nått Sverige, bland annat i form av en stort uppslagen artikel i Universitetsläraren nr 2/2013 (”Sverige kan halka efter inom öppen utbildningskultur”). Där och i andra sammanhang uttrycks förhoppningen och övertygelsen att de massiva nätkurserna kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter genom att höja kvaliteten, bredda rekryteringen och öka effektiviteten. Och fort kommer det att gå; hoppar inte Sverige på tåget snart, helst genast, så lämnar det perrongen utan oss och vi kommer aldrig att hinna ikapp.

Efter att nära ha följt den amerikanska diskussionen om MOOC i åtminstone ett år är jag betydligt mer tveksam till dessa profetior och till fenomenet som sådant. Det är jag inte ensam om, men de många och högljudda kritiska rösterna i USA verkar inte ha lyckats ta sig över Atlanten i samma utsträckning som förespråkarnas. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på de sistnämndas resurser och hur effektivt de lyckats skapa intrycket i utbildningspolitiska kretsar lite varstans att nu är det massiva nätkurser som gäller – det är där framtiden finns.

​Här liksom annars är det dock värt besväret att stanna upp och ställa den enkla frågan: ”Vad har egentligen hänt?” Jo, några dussin av de rikaste och mest kända universiteten i USA och England har skrivit på kontrakt med en handfull nystartade, vinstdrivande utbildningsföretag om att erbjuda gratis kurser i massiv skala på nätet. Ofta finansieras satsningarna delvis av riskkapitalister från Silicon Valley, vilka ser MOOC som en lockande framtida marknad.

För universitetsledningarna handlar det om att göra starka varumärken ännu starkare, medan amerikanska politiker hoppas kunna kompensera för – och kanske delvis dölja – de senaste årens drastiska nedskärningar i offentliga anslag till högre utbildning. Det är däremot fortfarande lite oklart hur MOOC-bolagen egentligen ska generera intäkter. Åtminstone delvis kommer de troligen att följa receptet från Facebook och andra sociala medier: användarna, det vill säga studenterna, är inte företagens kunder utan den produkt som säljs till någon annan i form av deras personliga data.

Och själva kurserna då? Ja, oftast består de av några hundra tusen studenter med nätåtkomst, en litteraturlista, en serie videoföreläsningar och standardiserade tester vilka rättas av datorprogram. Alternativt används ett system där studenterna bedömer varandra, alltså ett slags peer review, men de första försöken med den modellen har till stor del havererat. Skälen är flera: studenterna kan eller vill inte lägga ner det arbete bedömningarna kräver, de har bristande språkkunskaper eller svårt att kommunicera inbördes av andra anledningar. Och av de tusentals som registrerat sig på kurserna har bara några procent – vanligen fem-tio, ibland kanske femton – faktiskt slutfört studierna. Ett så massivt bortfall omöjliggör för övrigt alla utbildningsinslag som bygger på att studenterna arbetar i mindre grupper då omsättningen i dessa hela tiden är mycket stor.

Det paradigmskifte så många talar om är alltså, menar jag, inte pedagogiskt utan i första hand ekonomisk-politiskt, där själva grundidén går ut på att uppnå skalfördelar genom att helt eliminera inslagen av lärar-studentinteraktion. (Lärarnas tid är ju den ändliga och kostsamma resursen i sammanhanget.) Detta ses inte som något större problem eftersom utbildning, enligt den logik som ofta anförs, bara handlar om en så effektiv distribution som möjligt av ett innehåll, ett ”stoff”, från person A till person B. Det är ingen slump att ”content delivery” är en fras som ofta hörs i dessa sammanhang.

MOOC-konceptet bygger därmed på premissen att en students personliga kontakt med en lärare inte har något som helst värde för pedagogisk kvalitet. Det är naturligtvis en tillåten ståndpunkt, men det bör understrykas att den går stick i stäv mot den syn på kvalitet i högre utbildning som annars anses självklar: lärandet som en dialog, där närvaron – i någon form – av en vetenskapligt/konstnärligt aktiv och pedagogiskt skicklig lärare har avgörande betydelse. Att vår undervisning i dag inte alltid ser ut så är en annan sak och illustrerar egentligen bara min poäng: att ett ideal vi normalt sett strävar efter att uppnå här tycks vara helt irrelevant.

Allra mest oroande för oss som faktiskt tror på vikten av interaktion mellan lärare och student, är risken att den plötsliga vågen av MOOC-entusiasm minskar utrymmet för det genuina nytänkande kring undervisningsfrågor som digitala metoder faktiskt möjliggör. Min skepsis handlar nämligen inte, som man skulle kunna tro, om någon allmän teknikfientlighet utan om just de massiva nätkurserna av de senaste årens modell, deras drivkrafter och konsekvenser.

Och visst finns det en mycket stor och viktig fördel med MOOC, en radikal potential som ingen kan förneka: de kan nå många som i dag över huvud taget inte har råd med en traditionell utbildning och därför saknar alternativ. Kanske är denna aspekt skäl nog att välkomna utvecklingen, särskilt i ett globalt perspektiv, men det är viktigt att man har klart för sig att det är just där som det innovativa ligger – kvantitet, inte kvalitet.

Möjligen står vi alltså inför en revolution, men om den når även Sverige kan följden mycket väl bli att långt färre studenter än i dag får tillgång till de traditionella campusutbildningar som alla berörda – inklusive riskkapitalisterna bakom MOOC-bolagen – anser överlägsna om man bara har råd att betala för dem. Risken är därmed påtaglig att förhoppningarna om en mer demokratisk utbildningskultur helt kommer på skam, och att de av dagens lärosäten som överlever revolutionen åter blir elitinstitutioner för dem som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas slippa få uppleva.

Kenneth Nyberg
Docent i historia, Göteborgs universitet

Visserligen har det alltså hänt förut, och trots påståenden om motsatsen är det enligt kyrkans lagar möjligt för en påve att avgå, men i praktiken är det ändå en unik händelse utan paralleller i modern tid. Utan överdrift kan man därför säga att nyheterna från Rom slog ner som en bomb runtom i världen. Det var många som försökte förstå både motiven till Benedikts beslut, vad det innebär på kort och lång sikt och hur det snart avslutade pontifikatet (en påves tid i ämbetet) ska bedömas.

Att svara på sådana frågor i den typen av situationer är en given och viktig uppgift för journalister i traditionella massmedia – tidningar, radio och TV. Genom att översiktligt, begripligt och sakligt förklara vad som händer, att sätta in det i ett sammanhang och att kritiskt granska skeenden och aktörer fyller de så kallade ”gamla medierna” (inklusive nyhetsredaktioner verksamma på webben) en viktig roll i det moderna, demokratiska samhället. Det är i alla fall så deras uppdrag brukar formuleras och deras existens motiveras, inte minst i kontrast till de nya sociala medierna vars själva livsluft istället är subjektiviteten och det personliga tilltalet.

Floden av hån, okunnighet och fördomar på Twitter och Facebook i samband med Benedikts avgång, riktad mot katoliker i allmänhet och påven i synnerhet, är alltså kanske inte så förvånande, även om den genom sin grundläggande respektlöshet för andra människor är både beklaglig och förkastlig. Den bristande professionalitet och, i några fall, de rena haverier som flera av landets största nyhetsredaktioner har stått för under de senaste veckorna är dock mer principiellt problematiska. Som den katolska tidskriften Signum har konstaterat lyckades några, framför allt kanske DN, erbjuda en relativt ”sansad och saklig bevakning”, medan andra (exempelvis SvD) visade sig oförmögna att allsidigt och begripligt förklara det som hänt.

Själv nåddes jag inte av nyheten om Benedikts avgång förrän ett antal timmar efter att den blivit känd. När jag då gick in på SVT Nyheters hemsida toppades bevakningen av en text av den utrikespolitiske kommentatorn Bo Inge Andersson med rubriken ”Skandalernas påve avgår”. Redan i ingressen förklarar Andersson hur ”märkligt” det var att Benedikt, tidigare kardinal Joseph Ratzinger, ens blivit påve då han ju både var tysk och i tonåren varit med i Hitlerjugend. Därmed slås tonen an för en beskrivning av den reaktionärt konservative Benedikt, alla de skandaler som präglat hans tid och hur de demonstrerat hans oförmåga att hålla takten med det moderna samhällets utveckling. För att citera Signums karakteristik av en helt annan artikel, är Anderssons text inte så mycket en analys eller saklig kommentar som ”en nidbild” av Benedikt.

Problemet med denna bild är inte att den blir så negativ eller att påven utsätts för en närgången kritisk granskning och värdering. Tvärtom är ju det en journalistisk huvuduppgift, särskilt i bevakningen av en man som trots allt är en av världens mäktigaste. Att bedömningen av någon som Benedikt blir tämligen hård, ibland gränsande till oförsonlig, är inte heller ägnat att förvåna då hans konservativa teologi och moraluppfattning går stick i stäv med de rådande normerna i Sverige, som är ett av världens mest sekulariserade länder.

Nej, det problematiska med denna och andra endimensionella ”analyser” i svenska medier är i stället den växelverkan mellan djup okunnighet om, och starka antipatier mot, katolska kyrkan som gör kommentatorerna oförmögna att förklara vad som händer och varför. Eftersom de själva tydligen inte kan förstå hur människor kan bekänna sig till en så orimlig och otidsenlig livs- och världsåskådning som den katolska, blir såväl kyrkan som dess företrädare bokstavligen obegripliga storheter, otillgängliga för varje rationell analys och tolkningsmodell. Följden blir att svenska journalister ofta inte går i land med en av sina centrala uppgifter: att beskriva och förklara det som händer i världen.

Medan vissa delar i medierapporteringen kring påven och hans avgång bara är tendentiösa genom en brist på professionell balans och distans, finns det alltså andra som är direkt osakliga och missvisande på ett sätt som lämnar läsare, lyssnare och tittare i sticket. Det finns inte möjlighet att i ett redan alltför långt inlägg gå in på varje detalj man skulle kunna uppmärksamma, men det räcker med att läsa några av de mer sansade (vilket inte är detsamma som okritiska) kommentarerna i både svenska och utländska medier för att se skillnaden. Det kanske bästa exemplet på sådana motbilder är den initierade och nyanserade artikel av Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundsson, som DN publicerade igår. Den som bara hinner läsa en text om påvens avgång gör klokt i att välja hennes.

Den röda tråden i Gudmundssons text, vilket också är den avgörande insikten om den avgående påven för mitt resonemang här, avspeglas väl i rubriken: ”Påven som förenade gammalt och nytt”. Många svenska redaktioner har fallit offer för sin egen ensidiga bevakning och förmår därför ofta inte se denna dubbelhet; de vet ju redan att Benedikt är en konservativ och auktoritär figur i frågor som rör tro och moral, och då kan det inte tänkas att han i andra avseenden skulle kunna vara en reformerande och progressiv kraft. Både hans absoluta konservatism i teologiska frågor och, framför allt, rörande kyrkan som organisation är kan dock ifrågasättas och det är detta Gudmundsson så tydligt visar.

För att ett ögonblick återvända till Bo Inge Andersson är exempelvis själva utgångspunkten och det återkommande temat i hans text just påvens djupa traditionalism och hur han därmed varit en polariserande figur i en kluven kyrka. Det är helt riktigt att många även inom kyrkan hade den bilden när Benedikt tillträdde 2005, då många farhågor uttalades om kommande friktion och konflikter. De som bevakat Vatikanen sedan dess vet emellertid att han i praktiken intagit en betydligt mjukare hållning i många frågor än de flesta då förutspådde. Med svenska mått mätt är hans uppfattning självfallet ofta ”konservativ”, men om syftet är att förstå snarare än döma måste Benedikt värderas utifrån sin plats i den kyrka han är satt att leda, och den miljön skiljer sig ganska radikalt från det svenska sammanhanget.

Det är en kyrka som i dag uppvisar en oerhörd spännvidd – eller splittring om man så vill – mellan röststarka ”liberala” grupperingar i Europa och Nordamerika där församlingarna krymper, och ofta djupt moralkonservativa men snabbt växande församlingar i Afrika och Asien. Detta kan inte nog understrykas: betraktat ur det globala, kyrklig perspektiv som en påve måste inta är det inte alls självklart att en anpassning till ”samtiden” betyder ett mer liberalt förhållningssätt även om det ur västeuropeisk horisont kan tyckas så. När svenska (och andra) journalister förhoppningsfullt talar om möjligheten av en utomeuropeisk påve och kopplar ihop det med en utveckling i mer liberal riktning, avslöjar de därmed sin okunnighet om katolska kyrkan i dag.

Inte desto mindre är det givetvis riktigt att Benedikt teologiskt tillhör de mer konservativa grupperna inom kyrkan. Mer uppenbar blir mediernas okunskap därför genom hur de (inte) beskriver den andra sidan av Gudmundssons påvebild: Benedikt som en förnyare. På en lång rad punkter har han nämligen försökt agera som en sådan, även om det varit med tämligen skiftande framgång. Till exempel har han enligt alla berörda, även de kritiker som tycker att han borde gjort ännu mer, tagit itu med de stora pedofilskandalerna med betydligt större kraft än sin populäre och karismatiske föregångare Johannes Paulus II, ansträngningar som han av allt att döma inledde redan som kardinal trots motstånd från olika nivåer i hierarkin. (SVT:s långvariga Rom-korrespondent Kristina Kappelin betonade detta i sin, som vanligt högklassiga, rapportering direkt efter avgångsbeskedet; det var dock en röst som på SVT Nyheters hemsida fick avsevärt mindre utrymme än Bo Inge Anderssons.)

Jämfört med sina företrädare har Benedikt också visat upp en större ekumenisk öppenhet och en starkare önskan att söka försoning för kyrkans historiska oförrätter, till vilka många av pedofilaffärerna hör då de huvudsakligen går tillbaka till 1950-, 60- och 70-talen. Och framför allt: han har gjort stora ansträngningar att reformera kurian, kyrkans många gånger förstelnade och ålderdomliga centrala förvaltning, så att den blir mer ändamålsenlig för vår tid och dess förutsättningar. Dessa ambitioner har även omfattat olika institutioner som är knutna till kyrkan men inte direkt är en del av den, främst kanske Vatikanbanken (egentligen ”Institutet för religiösa arbeten”) som varit föremål för mycket spekulationer om ljusskygg verksamhet genom åren.

På denna sista punkt är det uppenbart att Benedikt har motarbetats av starka krafter vilka försvarar den rådande ordningen, och att han till betydande delar har misslyckats. I själva verket är det inte alls osannolikt, att hans avgång åtminstone delvis beror på att han insett att det behövs en mycket mer kraftfull (och kanske politiskt mer slipad) ledare för att ta sig an de gamla strukturer han själv inte lyckats få bukt med. Benedikts egen hälsa har på senare år börjat vackla, samtidigt som han mycket väl kan leva tio år till. Han var en av dem som på nära håll följde Johannes Paulus II:s långsamma borttynande och kunde se vilka konsekvenser det fick för ledningen av den centrala byråkratin. Kanske har han dragit slutsatsen att kyrkan inte har råd med ytterligare ett decennium utan långtgående förvaltningsreformer. I så fall kan sådana bara komma till stånd genom att han själv träder tillbaka och en ny kraft tar vid.

Åtminstone är detta en tolkning som ofta förekommer i exempelvis brittiska BBC och amerikanska CNN eller tyska dagstidningar, där bevakningen av påvens avgång har hållit en helt annan nivå än svenska mediers (kanske inte så förvånande, men ändå). Även Ulla Gudmundsson, som har bättre insikter i ämnet än de flesta svenskar, resonerar i samma banor och det verkar vara en rimlig analys. Den innebär inte att Benedikt och hans pontifikat behandlas okritiskt i dessa globala medier; även BBC och CNN har ägnat mycket utrymme åt pedofiliskandaler, ”Vatileaks” och påvens inte alltid helt lyckade utnämningspolitik där rättrogenhet ibland gått före kompetens. Skillnaden mot mycket av det vi sett från svenska nyhetsredaktioner är att analyserna är sakliga, kunniga och professionella på ett sätt som gör att det som händer blir begripligt för den oinvigde – och det måste rimligen vara det som är journalistikens uppgift.

Ingen av oss utomstående kan säkert veta vad som sker bakom det som synes ske, men den tolkning jag antytt här – som alltså är fullt rimlig, kanske rentav trolig – vore bokstavligen otänkbar för många svenska journalister. Den går nämligen på tvärs mot en bild av Benedikt som de redan vet är riktig: att han är en reaktionär, konservativ och auktoritär gammal man som tiden sprungit förbi. Betraktat ur ett sekulärt, svenskt perspektiv är detta delvis sant, i den meningen att påven kompromisslöst försvarat värderingar som många svenskar uppfattar som hörande till ett svunnet samhälle. I fråga om metoder, om hur dessa värderingar kan försvaras, spridas och befästas, är emellertid påven allt annat än otidsenlig och beredd att ompröva det mesta. Till och med sin egen plats på Petri stol.

För den som ser dessa båda gestalter – bevararen och förnyaren – som ömsesidigt oförenliga blir Benedikts avgång bara obegriplig. Vi andra börjar skönja den historiska ironin i det dramatiska avsteg från traditionen som i dag spelas upp framför våra ögon: en man som under sitt pontifikat främst blivit känd för sin konservatism kommer, på gott och ont, att gå till eftervärlden som en av påvedömets största förnyare på århundraden. Det var det inte många som hade väntat sig när Benedikt valdes 2005 – kanske inte ens han själv.

P-O är, liksom många andra av dem som deltar i svenska högskolepolitiska diskussioner, överlag positiv till de massiva nätkurserna (men utan att ta till de brösttoner som ibland förekommer, vilket jag är tacksam för). Själv är jag, som framgått både här och i tidigare kommentarer på P-O:s blogg, betydligt mer tveksam av olika skäl och skulle möjligen svara ”Ja, tyvärr” på frågan om vi ska bry oss om MOOC. Samtidigt är jag inte fullt så avvisande till dem som ett sådant svar skulle ge sken av, och som påpekas i en artikel P-O länkar till finns det – här som annars – en påtaglig risk att diskussionen blir alltför enkelspårigt svartvit. Själv har jag nog tenderat att betona det negativa alltför mycket i takt med att den (å andra sidan) fullständigt okritiska vågen av MOOC-entusiasm har letat sig över Atlanten och nått Sverige, och det är förmodligen inte heller helt lyckat.

Självfallet har alltså förespråkarna rätt i att det finns många möjligheter och mycket som är lockande i denna företeelse, framför allt då möjligheten att människor som idag inte har råd med någon utbildning alls får tillgång till kurser från erkänt framstående lärosäten. För dem som ”bara” vill bilda sig och kanske redan har en god utbildning i botten som gör att de är relativt självständiga är det också något positivt, även om de allra flesta kurserna hittills inte varit i humanistiska ämnen utan inriktade på (ofta tillämpad) datavetenskap och teknik. Min skepsis handlar väl därför framför allt om risken, som inte tycks helt avlägsen, att MOOC börjar uppfattas inte bara som ett komplement eller andrahandsalternativ utan som en ersättning för en konventionell universitetsutbildning – eller för den delen traditionella distanskurser, som trots bristen på fysisk kontakt faktiskt ofta innehåller betydande inslag av lärar-studentinteraktion av andra slag. Det jag är ute efter här och kritisk mot är alltså främst de massiva nätkursernas karaktär av envägskommunikation (generellt sett, det finns undantag).

Jag menar också att man, oavsett de möjligheter som öppnar sig, måste vara medveten om bakgrunden till åtminstone de stora amerikanska MOOC-initiativen, vilka drivs av rent affärsmässiga intressen från såväl lärosäten som investerare. Eftersom själva kurserna är gratis måste företagen som erbjuder dem få in intäkter på annat sätt, och det ligger mycket nära till hands (även om jag nu spekulerar) att företagen börjar sälja studenternas personliga data ungefär som sociala medier (med Facebook som främsta exempel) gör. Mer principiellt tycker jag också, alldeles bortsett från vilka nya grupper MOOC kan nå, att det är märkligt att betydelsen av lärarledd tid, av kontakt mellan lärare och student och mellan student och student, som är en så självklar fråga i alla andra högskolepolitiska diskussioner, här är som bortblåst. Återigen, det problemet blir framför allt aktuellt om man börjar se detta som ett seriöst alternativ till traditionell utbildning snarare än som ett komplement – och det är detta som redan börjat ske på vissa håll i USA.

Ytterligare en anledning till tveksamhet har att göra med några punkter kring genomförande som kanske är barnsjukdomar och kommer att rätta till sig, men som ändå bör nämnas. När det talas om de enorma deltagarsiffrorna för vissa massiva nätkurser ska man komma ihåg att de flesta har extremt låga genomströmningstal, från 2-3 procent upp till kanske 10-15 eller (i bästa fall och inte i de största kurserna) 20 procent. Visserligen kan det ändå betyda att flera tusen personer går en kurs, men den stora omsättningen av studenter gör det svårt att få inslag som kräver studentsamarbete att fungera samtidigt som det oftast inte finns någon lärarkontakt alls inbyggd i kursen. Det gör att studenten ofta helt enkelt blir sittande ensam med sina videoföreläsningar och inlämningsuppgifter.

Avslutningsvis, och kanske mest av allt, har jag svårt att se hur man kan betrakta MOOC som baserade på ett mer studentcentrerat lärande då det om något är precis tvärtom: allt bygger på en enkelriktad förmedling av ett innehåll från läraren till studenten, utan möjlighet till någon form av reell interaktion. För vissa typer av innehåll och vissa grupper av studerande är detta inte något problem, men för svaga studenter eller för kurser som handlar att utveckla kritiskt tänkande och analysförmåga duger det helt enkelt inte. Om någon då säger att ”det är det väl inte någon som tror” är jag rädd för att det är just dit vi är på väg – och kanske snabbare än vi tror.

Jag har sedan i våras följt den amerikanska diskussionen om de massiva nätkurserna och bloggat om det på både engelska (1, 2, 3) och svenska, och jag är mer tveksam. Utan tvivel kommer högre (och annan) utbildning att förändras på många sätt av nätbaserade och andra digitala undervisningsformer, men vågen av entusiasm för just MOOCs är svårbegriplig. Flertalet av dem består i dagsläget av en serie videoföreläsningar utan någon som helst lärar-studentkontakt, vilken avslutas med automaträttade tester. Det är alltså en sämre version av den minst innovativa och interaktiva undervisningsformen i traditionell universitetsutbildning, baserad på tanken att lärande handlar om enkel informationsöverföring och inte om en social och kommunikativ process.

Liksom Flodström tror jag det finns mycket positiv kraft och demokratisk potential i digital teknik, sociala medier och vår växande kunskap om hur lärande kan främjas med sådana verktyg, men de idealen har inte mycket med MOOCs att göra (i alla fall inte det senaste årets våg av dem). Den rörelsen, och än mer den massmediala uppståndelsen runt den, kan snarare förklaras av välkända universitets varumärkesbyggande och amerikanska delstatspolitikers ovilja att betala de ökande kostnaderna för högre utbildning. I bakgrunden finns också ett antal riskkapitalister, ofta med kopplingar till Silicon Valley, som finansierar mycket av verksamheten och ser det som en lönsam framtida marknad.

Med allt detta sagt är MOOCs självfallet ett bättre alternativ än ingen utbildning alls, men det är nog ungefär allt man kan säga just nu. Hur, och för vem, de massiva nätkurserna egentligen ska revolutionera högskoleutbildningen diskuteras för övrigt i en intressant artikel i amerikanska Chronicle of Higher Education, en av många på senare tid. Den ger tänkvärda perspektiv, inte minst på förhoppningen om att MOOCs kan innebära en mer demokratisk utbildning och mindre elitism. Risken är nämligen att det blir tvärtom, och att de traditionella universitet som överlever revolutionen återgår till att vara elitinstitutioner för de som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas få slippa att uppleva.

Inte ens vi som är så lyckligt lottade att vi har det bättre än de allra flesta människor som någonsin levat, går dock omkring och tänker på detta dagarna i ända. Vanligare är nog att vi oroar oss över vardagsproblem, drömmer om något annat än det vi redan har eller grämer oss över sådant vi har förlorat. Kanske är det också, av olika skäl, ofrånkomligt att det är så. Men åtminstone en dag om året borde vi försöka göra tvärtom och tänka på allt det vi har att vara tacksamma för, vare sig det är ett meningsfullt arbete, goda vänner eller en stor familj – eller bara att vi får leva ännu en dag på denna jord.

Den tanken kommer till uttryck i USA:s största helgdag, Thanksgiving, som infaller idag och firas veckan ut. Jag är inte någon stor anhängare av importen av vissa former av amerikanskt helgfirande som exempelvis Halloween, men tacksägelsedagen är en sed som förtjänar att tas efter. Och med en bild från en sådan dag i Norwood, New Jersey, för några år sedan som jag har i kärt minne önskar jag alla och envar, särskilt amerikanska släktingar och vänner, en riktigt ”Happy Thanksgiving”.