Kategoriarkiv: Samhälle

Skolans kris och lärarnas villkor

Posted on by
Svara

Mitt inlägg om skoldebatten häromdagen handlade i grunden om att komplicerade problem sällan har enkla lösningar. Den svenska skolans situation i dag kan på goda grunder beskrivas som just ett (mycket) komplicerat problem. Det är en verksamhet av enorm omfattning och oerhörd betydelse för samhället, där resultaten generellt sjunker och där – framför allt – skillnaderna mellan olika skolor fortsätter att öka. I den meningen är det befogat att tala om ”skolans kris”, även om läget inte är fullt så nattsvart som det ofta framställs.

Det finns många uppfattningar om vad denna kris beror på. Några av dem antyddes eller kunde anas i mitt förra inlägg, till exempel att skolan (och lärarutbildningen) genomsyras av kravlöshet och ”flum” – ofta en synpunkt framförd från högerhåll – eller att det fria skolvalet och privata skolhuvudmän undergrävt idén om en likvärdig och högkvalitativ skola – en kritik som ofta kommer från vänster. Även om var och en av dessa förklaringar ofta ges en för stor betydelse av sina respektive anhängare, tror jag att det ligger något i bådadera och att de ganska tydligt bottnar i några av de många målkonflikter som genomsyrar skolans verksamhet.

Men allt handlar inte om målkonflikter. De grundläggande förklaringarna (i plural) måste istället sökas i hur skolans både inre och yttre villkor förändrats under de senaste decennierna. Förskjutningen från industri- till tjänstesamhälle, urbanisering, massinvandring, social nedrustning och den digitala revolutionen är bara några av de stora samhällsprocesser som bidragit till att ställa skolan, och därmed lärarna, inför helt andra utmaningar i dag än för ett halvsekel sedan. Till dessa mer allmänna tendenser kommer, som ofta påpekats i debatten, att kraven på dokumentation och administration för den enskilde läraren efterhand ökat och numera tar en betydande del av arbetstiden i anspråk. Lärarna har med andra ord mindre tid kvar för undervisning och förberedelser, samtidigt som de i allt högre grad förväntas anpassa sin undervisning till varje elevs individuella behov – och det i grupper som alltså tenderar att bli alltmer heterogena för varje år som går.

Det säger sig självt att detta i många fall blir en nästintill omöjlig ekvation – ofta går den helt enkelt inte att få ihop, hur skicklig och engagerad läraren än är. Det är därför jag menar att vi måste föra en bredare diskussion om skolans uppdrag och dess förutsättningar, i dag och i morgon. Kanske inser vi då att det behövs mer genomgripande förändringar än att bara höja kraven på lärares behörighet och skärpa kontrollen av vad eleverna lär sig.

Med det sagt är det uppenbart att lärarnas kompetens är en avgörande faktor för att vi ska kunna komma tillrätta med problemen i skolan. Med de stora utmaningar verksamheten står inför är det helt enkelt viktigare än någonsin att de som bär upp den har så goda kunskaper och färdigheter som möjligt. I debatten om skolan har följaktligen mycket fokus legat på lärarutbildningen och dess, enligt många, undermåliga kvalitet; inte minst utbildningsminister Jan Björklund själv har ofta gjort sig till tolk för den uppfattningen. Delvis har kritiken varit, och är, befogad, men delvis har den varit onyanserad och svepande utan att ta hänsyn till de variationer som finns mellan olika utbildningar och olika lärosäten (och som i sig är ett problem).

Det leder över till den sista, och för mig kanske viktigaste, punkten i hela diskussionen om skolans kris och dess orsaker. Den handlar om det faktum att antalet sökande till lärarutbildningen, och därmed även kraven för att antas, stadigt har sjunkit under de senaste decennierna. Även här överdrivs ofta utvecklingen eller framställs alltför svepande i medierapporteringen; till exempel gäller minskningen i högre grad ämneslärarutbildningar än förskollärarutbildningar där det ofta är mycket högt söktryck, kurvorna har på flera håll börjat vända uppåt de allra senaste åren och så vidare.

Inte desto mindre står det helt klart att inträdeskraven blivit avsevärt lägre sedan början av 1990-talet, vilket fått till följd att lärarutbildningen liksom skolan i dag har mycket mer heterogena studentgrupper än för en generation sedan. Det är svårt att tänka sig att de sämre förkunskaperna inte påverkar kvaliteten på utbildningen och därmed resultaten av den i negativ riktning, även om jag själv inte har sett några studier som stöder (eller vederlägger) ett sådant antagande. Visserligen började svenska elevers resultat  sjunka redan i slutet av 1990-talet, när den överväldigande andelen av de verksamma lärarna i skolan fortfarande var utbildade på 1980-talet eller tidigare, men det är likväl slående hur elevkunskaperna och söktrycket till lärarutbildningen sedan dess har följts åt i en nedåtgående spiral. Mer allmänt tror jag också att de flesta som engagerat sig i skoldebatten, oavsett var de står i den, är ense om att det ska krävas en del för att komma in på lärarutbildningen.

Frågan blir därmed: varför vill så få bli lärare? Återigen är det svårt att veta säkert då sambanden är svåra att belägga, men jag betvivlar att det, som vissa menar, är lärarutbildningens brister som är problemet (även om vi antar att dessa är så stora som ibland påstås). Jag har svårt att tro att detta är en avgörande faktor för vilken utbildning man väljer; snarare är det vart studierna leder som har störst betydelse. Det handlar alltså om hur attraktivt läraryrket uppfattas vara i relation till andra möjliga val, särskilt bland de bästa studenterna, och här är det uppenbart att det skett stora förändringar under den tjugoårsperiod vi talar om.

Visserligen har lärarbanan aldrig varit särskilt välbetald i Sverige, och även tidigare har det varit en tillvaro präglad av långa dagar och stort ansvar. I alla dessa avseenden har arbetsvillkoren, som framgått ovan, efterhand försämrats alltmer. Det som framför allt har hänt är emellertid att den frihet och självständighet att organisera det egna arbetet som alltid varit ett signum för lärarrollen, och som delvis kompenserat de dåliga villkoren i övrigt, har urholkats steg för steg. De ständigt ökande kraven på dokumentation, kontroll, uppföljning och utvärdering har helt enkelt inneburit att utrymmet för lärarnas professionalitet har krympt tills det blivit nästan obefintligt.

Det är på den här punkten Finland, ofta betraktat som ett föredöme på skolans område under senare år, skiljer sig från Sverige (och många andra länder som dras med liknande problem). Något tillspetsat litar det finländska samhället på sina lärare och deras professionalitet på ett sätt det svenska inte gör, vilket gör att yrket har en helt annan ställning där än här. Allt som gör lärarrollen mer attraktiv – skärpta behörighetskrav, bättre utbildning, höjda löner och tydligare karriärmöjligheter – är därför bra och välkommet, men det som framför allt behövs är att vi återskapar handlingsutrymmet för yrkesskickliga lärare och låter dem göra det de faktiskt är bäst på: att undervisa.

Om skoldebatten

Posted on by
1

Liksom många andra har jag den senaste tiden funderat mycket på skolan, de brister och missförhållanden som finns och hur vi bäst ska komma tillrätta med dem. Men jag har också tänkt på skoldebatten som sådan, och hur den hela tiden tenderar att falla tillbaka i tröttsamma gamla hjulspår som inte lär hjälpa oss att komma framåt i en viktig och brådskande fråga. Utan att gå in på så många enskildheter följer därför här några mer allmänna reflektioner kring skolans situation och det offentliga samtalet om den. Till stor del är det iakttagelser som borde vara ganska självklara, men som ofta förbises eller osynliggörs i en debatt som förs i högt tempo och med begränsat utrymme för nyanser.

För det första: Alla tecken tyder på att utbildningskvaliteten varierar kraftigt mellan skolor på olika håll, och att vi därför bör vara lite mer försiktiga när vi talar om hur det ser ut i ”skolan”, bestämd form singular. Om det är något som kan sägas vara ett problem med ”skolan” idag, är det just denna brist på likvärdighet över hela landet. Det finns utmärkta skolor och det finns usla skolor, och de skillnaderna tycks bara öka. Det är dessa vi behöver diskutera och göra något åt, inte att ”skolan” i Sverige genomgående håller undermålig kvalitet. (Något liknande kan sägas om lärarutbildningen, som ofta utmålas i negativa termer rent generellt trots att den är mycket heterogen.)

För det andra: Det finns en ovilja att inse de svåra målkonflikter skolan präglas av och att uppmärksamma dem i det offentliga samtalet. Många tycker nog att det är ganska självklart vad skolans uppdrag är, men så är det knappast eftersom målen kan formuleras på olika sätt och med olika tyngdpunkt. Ofta beaktar vi inte det när vi diskuterar skolans ”problem” eller hur de ska ”lösas” och talar därför förbi varandra, vilket leder till förvirring och låsningar i debatten. De flesta skulle i och för sig hålla med om att skolans uppdrag är att eleverna där ska lära sig saker, men vilka saker? Är det viktigaste hur de lär sig eller vad de lär sig, och har skolan en roll som handlar om något annat än lärande i snäv mening? Vad är det i så fall och var går egentligen gränserna för skolans ansvar?

För det tredje: Skilj mellan ”är” och ”bör”. Detta är en elementär princip i vetenskaplig verksamhet, även om gränsdragningen mellan ”fakta” respektive ”värderingar” inte är så entydig som man gärna vill tro. Skolan är till själva sin karaktär en ideologisk institution och har därmed alltid (i varierande grad) varit en politiskt laddad fråga. I sig är det helt naturligt i en demokrati, men i allt som har med skolan att göra tycks det finnas en särskilt stark tendens till ideologiskt önsketänkande – från alla håll – där vi tar till oss belägg som styrker det vi redan tror oss veta och avvisar dem som inte gör det.

Som exempel på de två föregående punkterna kan man nämna hur arbetsformerna i den svenska skolan, generellt sett, under de senaste decennierna gått från lärarledd undervisning (”katederundervisning”) till mer av självständigt arbete – både i grupp och individuellt – där läraren fungerar mer som en handledare. Detta ses av många (men inte alla) som något positivt, då det är mer elevcentrerat och därmed upplevs som mer demokratiskt. Däremot är det mer tveksamt om det är en bättre metod att faktiskt lära sig det elever ska lära sig i skolan. Om det skulle visa sig att det finns en målkonflikt här, vad är då viktigast: fostran i demokratiska arbetsformer eller ett effektivt lärande?

Ett annat exempel, vars kritiska udd så att säga går åt motsatta hållet längs de konfliktlinjer som brukar prägla skoldebatten, handlar om avregleringen av skolväsendet sedan tidigt 1990-tal. Det finns numera ett starkt opinionsstöd för systemet med friskolor och möjlighet för elever att själva välja skola, medan det är något mer omdebatterat huruvida privata skolor ska få gå med vinst. Det är också omdiskuterat om valfrihetsreformen faktiskt lett till bättre resultat, men att den bidragit till de ökade skillnaderna mellan olika skolor är tämligen uppenbart; det är ju så att säga en del av poängen på kort sikt eftersom tanken är att konkurrensen ska göra att sämre skolor efterhand ska slås ut. Om det skulle vara så att valfriheten, i sig ett positivt värde, också bidrar till de ökade kvalitetsskillnaderna och därmed att vissa elever får en sämre utbildning (även om det bara är tillfälligt), vilket mål ska då prioriteras? Valfrihet eller en likvärdig utbildning?

För det fjärde, slutligen, är det slående hur det i debatten konsekvent talas om ”skolans kris” som om den är helt frikopplad från världen i övrigt, och så är det givetvis inte. Det har skett oerhörda förändringar i det svenska samhället under de senaste tjugo åren, och detsamma gäller den vardag barn och ungdomar lever i, inte minst ifråga om kommunikation och medievanor: datorer, mobiltelefoner, internet, sociala medier och så vidare. Mot den bakgrunden är det ganska givet att förutsättningarna för lärares arbete i vissa avseenden har förändrats radikalt på bara några decennier, och allt talar för att det är förändringar som gjort uppdraget svårare, otydligare och mer komplicerat. Vilka slutsatser ska vi dra av allt detta för hur skolan ser ut i dag och hur den borde se ut imorgon? Vilka krav ställer det inte bara på lärandet och lärarna, utan också på eleverna och deras föräldrar, på skolan och samhället?

Det är egentligen dessa grundläggande frågor om skolan och dess uppdrag vi borde diskutera, eftersom det först är när vi har riktningen klar för oss som vi kan bestämma hur vi ska ta oss dit. Om en sådan diskussion ska bli meningsfull krävs emellertid att vi alla blir bättre på att erkänna frågornas komplexitet och betydelsen av att skilja mellan mål och medel. Och kanske mest av allt: de egna skolerfarenheterna är en naturlig utgångspunkt för oss i debatten om den svenska skolan, men vi måste alltid komma ihåg att dessa kan vara mer eller mindre representativa för den större mosaik de är en mycket liten del av.

Varför avgår påven?

Posted on by
Svara

För sjutton dagar sedan meddelade påven Benedikt XVI att han planerar avgå på kvällen i dag, den 28 februari. Det var ett historiskt besked av flera skäl. Dels är katolska kyrkan, med sina 1,2 miljarder medlemmar (eller kanske något mindre) och snart tvåtusen år av kontinuerlig verksamhet, både världens största religiösa samfund och dess äldsta existerande organisation. Dels har det gått nästan sexhundra år sedan en påve senast lämnade ämbetet på annat sätt än med döden (Gregorius XII år 1415), och drygt sjuhundra år sedan någon avsade sig ämbetet på eget initiativ (Celestinus V år 1294).

Visserligen har det alltså hänt förut, och trots påståenden om motsatsen är det enligt kyrkans lagar möjligt för en påve att avgå, men i praktiken är det ändå en unik händelse utan paralleller i modern tid. Utan överdrift kan man därför säga att nyheterna från Rom slog ner som en bomb runtom i världen. Det var många som försökte förstå både motiven till Benedikts beslut, vad det innebär på kort och lång sikt och hur det snart avslutade pontifikatet (en påves tid i ämbetet) ska bedömas.

Att svara på sådana frågor i den typen av situationer är en given och viktig uppgift för journalister i traditionella massmedia – tidningar, radio och TV. Genom att översiktligt, begripligt och sakligt förklara vad som händer, att sätta in det i ett sammanhang och att kritiskt granska skeenden och aktörer fyller de så kallade ”gamla medierna” (inklusive nyhetsredaktioner verksamma på webben) en viktig roll i det moderna, demokratiska samhället. Det är i alla fall så deras uppdrag brukar formuleras och deras existens motiveras, inte minst i kontrast till de nya sociala medierna vars själva livsluft istället är subjektiviteten och det personliga tilltalet.

Floden av hån, okunnighet och fördomar på Twitter och Facebook i samband med Benedikts avgång, riktad mot katoliker i allmänhet och påven i synnerhet, är alltså kanske inte så förvånande, även om den genom sin grundläggande respektlöshet för andra människor är både beklaglig och förkastlig. Den bristande professionalitet och, i några fall, de rena haverier som flera av landets största nyhetsredaktioner har stått för under de senaste veckorna är dock mer principiellt problematiska. Som den katolska tidskriften Signum har konstaterat lyckades några, framför allt kanske DN, erbjuda en relativt ”sansad och saklig bevakning”, medan andra (exempelvis SvD) visade sig oförmögna att allsidigt och begripligt förklara det som hänt.

Själv nåddes jag inte av nyheten om Benedikts avgång förrän ett antal timmar efter att den blivit känd. När jag då gick in på SVT Nyheters hemsida toppades bevakningen av en text av den utrikespolitiske kommentatorn Bo Inge Andersson med rubriken ”Skandalernas påve avgår”. Redan i ingressen förklarar Andersson hur ”märkligt” det var att Benedikt, tidigare kardinal Joseph Ratzinger, ens blivit påve då han ju både var tysk och i tonåren varit med i Hitlerjugend. Därmed slås tonen an för en beskrivning av den reaktionärt konservative Benedikt, alla de skandaler som präglat hans tid och hur de demonstrerat hans oförmåga att hålla takten med det moderna samhällets utveckling. För att citera Signums karakteristik av en helt annan artikel, är Anderssons text inte så mycket en analys eller saklig kommentar som ”en nidbild” av Benedikt.

Problemet med denna bild är inte att den blir så negativ eller att påven utsätts för en närgången kritisk granskning och värdering. Tvärtom är ju det en journalistisk huvuduppgift, särskilt i bevakningen av en man som trots allt är en av världens mäktigaste. Att bedömningen av någon som Benedikt blir tämligen hård, ibland gränsande till oförsonlig, är inte heller ägnat att förvåna då hans konservativa teologi och moraluppfattning går stick i stäv med de rådande normerna i Sverige, som är ett av världens mest sekulariserade länder.

Nej, det problematiska med denna och andra endimensionella ”analyser” i svenska medier är i stället den växelverkan mellan djup okunnighet om, och starka antipatier mot, katolska kyrkan som gör kommentatorerna oförmögna att förklara vad som händer och varför. Eftersom de själva tydligen inte kan förstå hur människor kan bekänna sig till en så orimlig och otidsenlig livs- och världsåskådning som den katolska, blir såväl kyrkan som dess företrädare bokstavligen obegripliga storheter, otillgängliga för varje rationell analys och tolkningsmodell. Följden blir att svenska journalister ofta inte går i land med en av sina centrala uppgifter: att beskriva och förklara det som händer i världen.

Medan vissa delar i medierapporteringen kring påven och hans avgång bara är tendentiösa genom en brist på professionell balans och distans, finns det alltså andra som är direkt osakliga och missvisande på ett sätt som lämnar läsare, lyssnare och tittare i sticket. Det finns inte möjlighet att i ett redan alltför långt inlägg gå in på varje detalj man skulle kunna uppmärksamma, men det räcker med att läsa några av de mer sansade (vilket inte är detsamma som okritiska) kommentarerna i både svenska och utländska medier för att se skillnaden. Det kanske bästa exemplet på sådana motbilder är den initierade och nyanserade artikel av Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundsson, som DN publicerade igår. Den som bara hinner läsa en text om påvens avgång gör klokt i att välja hennes.

Den röda tråden i Gudmundssons text, vilket också är den avgörande insikten om den avgående påven för mitt resonemang här, avspeglas väl i rubriken: ”Påven som förenade gammalt och nytt”. Många svenska redaktioner har fallit offer för sin egen ensidiga bevakning och förmår därför ofta inte se denna dubbelhet; de vet ju redan att Benedikt är en konservativ och auktoritär figur i frågor som rör tro och moral, och då kan det inte tänkas att han i andra avseenden skulle kunna vara en reformerande och progressiv kraft. Både hans absoluta konservatism i teologiska frågor och, framför allt, rörande kyrkan som organisation är kan dock ifrågasättas och det är detta Gudmundsson så tydligt visar.

För att ett ögonblick återvända till Bo Inge Andersson är exempelvis själva utgångspunkten och det återkommande temat i hans text just påvens djupa traditionalism och hur han därmed varit en polariserande figur i en kluven kyrka. Det är helt riktigt att många även inom kyrkan hade den bilden när Benedikt tillträdde 2005, då många farhågor uttalades om kommande friktion och konflikter. De som bevakat Vatikanen sedan dess vet emellertid att han i praktiken intagit en betydligt mjukare hållning i många frågor än de flesta då förutspådde. Med svenska mått mätt är hans uppfattning självfallet ofta ”konservativ”, men om syftet är att förstå snarare än döma måste Benedikt värderas utifrån sin plats i den kyrka han är satt att leda, och den miljön skiljer sig ganska radikalt från det svenska sammanhanget.

Det är en kyrka som i dag uppvisar en oerhörd spännvidd – eller splittring om man så vill – mellan röststarka ”liberala” grupperingar i Europa och Nordamerika där församlingarna krymper, och ofta djupt moralkonservativa men snabbt växande församlingar i Afrika och Asien. Detta kan inte nog understrykas: betraktat ur det globala, kyrklig perspektiv som en påve måste inta är det inte alls självklart att en anpassning till ”samtiden” betyder ett mer liberalt förhållningssätt även om det ur västeuropeisk horisont kan tyckas så. När svenska (och andra) journalister förhoppningsfullt talar om möjligheten av en utomeuropeisk påve och kopplar ihop det med en utveckling i mer liberal riktning, avslöjar de därmed sin okunnighet om katolska kyrkan i dag.

Inte desto mindre är det givetvis riktigt att Benedikt teologiskt tillhör de mer konservativa grupperna inom kyrkan. Mer uppenbar blir mediernas okunskap därför genom hur de (inte) beskriver den andra sidan av Gudmundssons påvebild: Benedikt som en förnyare. På en lång rad punkter har han nämligen försökt agera som en sådan, även om det varit med tämligen skiftande framgång. Till exempel har han enligt alla berörda, även de kritiker som tycker att han borde gjort ännu mer, tagit itu med de stora pedofilskandalerna med betydligt större kraft än sin populäre och karismatiske föregångare Johannes Paulus II, ansträngningar som han av allt att döma inledde redan som kardinal trots motstånd från olika nivåer i hierarkin. (SVT:s långvariga Rom-korrespondent Kristina Kappelin betonade detta i sin, som vanligt högklassiga, rapportering direkt efter avgångsbeskedet; det var dock en röst som på SVT Nyheters hemsida fick avsevärt mindre utrymme än Bo Inge Anderssons.)

Jämfört med sina företrädare har Benedikt också visat upp en större ekumenisk öppenhet och en starkare önskan att söka försoning för kyrkans historiska oförrätter, till vilka många av pedofilaffärerna hör då de huvudsakligen går tillbaka till 1950-, 60- och 70-talen. Och framför allt: han har gjort stora ansträngningar att reformera kurian, kyrkans många gånger förstelnade och ålderdomliga centrala förvaltning, så att den blir mer ändamålsenlig för vår tid och dess förutsättningar. Dessa ambitioner har även omfattat olika institutioner som är knutna till kyrkan men inte direkt är en del av den, främst kanske Vatikanbanken (egentligen ”Institutet för religiösa arbeten”) som varit föremål för mycket spekulationer om ljusskygg verksamhet genom åren.

På denna sista punkt är det uppenbart att Benedikt har motarbetats av starka krafter vilka försvarar den rådande ordningen, och att han till betydande delar har misslyckats. I själva verket är det inte alls osannolikt, att hans avgång åtminstone delvis beror på att han insett att det behövs en mycket mer kraftfull (och kanske politiskt mer slipad) ledare för att ta sig an de gamla strukturer han själv inte lyckats få bukt med. Benedikts egen hälsa har på senare år börjat vackla, samtidigt som han mycket väl kan leva tio år till. Han var en av dem som på nära håll följde Johannes Paulus II:s långsamma borttynande och kunde se vilka konsekvenser det fick för ledningen av den centrala byråkratin. Kanske har han dragit slutsatsen att kyrkan inte har råd med ytterligare ett decennium utan långtgående förvaltningsreformer. I så fall kan sådana bara komma till stånd genom att han själv träder tillbaka och en ny kraft tar vid.

Åtminstone är detta en tolkning som ofta förekommer i exempelvis brittiska BBC och amerikanska CNN eller tyska dagstidningar, där bevakningen av påvens avgång har hållit en helt annan nivå än svenska mediers (kanske inte så förvånande, men ändå). Även Ulla Gudmundsson, som har bättre insikter i ämnet än de flesta svenskar, resonerar i samma banor och det verkar vara en rimlig analys. Den innebär inte att Benedikt och hans pontifikat behandlas okritiskt i dessa globala medier; även BBC och CNN har ägnat mycket utrymme åt pedofiliskandaler, ”Vatileaks” och påvens inte alltid helt lyckade utnämningspolitik där rättrogenhet ibland gått före kompetens. Skillnaden mot mycket av det vi sett från svenska nyhetsredaktioner är att analyserna är sakliga, kunniga och professionella på ett sätt som gör att det som händer blir begripligt för den oinvigde – och det måste rimligen vara det som är journalistikens uppgift.

Ingen av oss utomstående kan säkert veta vad som sker bakom det som synes ske, men den tolkning jag antytt här – som alltså är fullt rimlig, kanske rentav trolig – vore bokstavligen otänkbar för många svenska journalister. Den går nämligen på tvärs mot en bild av Benedikt som de redan vet är riktig: att han är en reaktionär, konservativ och auktoritär gammal man som tiden sprungit förbi. Betraktat ur ett sekulärt, svenskt perspektiv är detta delvis sant, i den meningen att påven kompromisslöst försvarat värderingar som många svenskar uppfattar som hörande till ett svunnet samhälle. I fråga om metoder, om hur dessa värderingar kan försvaras, spridas och befästas, är emellertid påven allt annat än otidsenlig och beredd att ompröva det mesta. Till och med sin egen plats på Petri stol.

För den som ser dessa båda gestalter – bevararen och förnyaren – som ömsesidigt oförenliga blir Benedikts avgång bara obegriplig. Vi andra börjar skönja den historiska ironin i det dramatiska avsteg från traditionen som i dag spelas upp framför våra ögon: en man som under sitt pontifikat främst blivit känd för sin konservatism kommer, på gott och ont, att gå till eftervärlden som en av påvedömets största förnyare på århundraden. Det var det inte många som hade väntat sig när Benedikt valdes 2005 – kanske inte ens han själv.

En dag av tacksamhet

Posted on by
2

Många av oss som bor i Sverige lever på de flesta sätt ett gott liv, särskilt jämfört med hur det ser ut för större delen av världens befolkning. Ofta är det inte vår egen förtjänst, utan vi har bara haft turen att födas här eller komma hit på grund av mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Jag har därför lite svårt att förstå de som säger sig vara ”stolta” över att de är svenskar (oavsett om de är infödda eller inflyttade). Däremot är jag oerhört tacksam över att få leva i detta – trots allt och i det stora hela – trygga, fredliga och toleranta land med frisk luft och vacker natur.

Give thanksInte ens vi som är så lyckligt lottade att vi har det bättre än de allra flesta människor som någonsin levat, går dock omkring och tänker på detta dagarna i ända. Vanligare är nog att vi oroar oss över vardagsproblem, drömmer om något annat än det vi redan har eller grämer oss över sådant vi har förlorat. Kanske är det också, av olika skäl, ofrånkomligt att det är så. Men åtminstone en dag om året borde vi försöka göra tvärtom och tänka på allt det vi har att vara tacksamma för, vare sig det är ett meningsfullt arbete, goda vänner eller en stor familj – eller bara att vi får leva ännu en dag på denna jord.

Den tanken kommer till uttryck i USA:s största helgdag, Thanksgiving, som infaller idag och firas veckan ut. Jag är inte någon stor anhängare av importen av vissa former av amerikanskt helgfirande som exempelvis Halloween, men tacksägelsedagen är en sed som förtjänar att tas efter. Och med en bild från en sådan dag i Norwood, New Jersey, för några år sedan som jag har i kärt minne önskar jag alla och envar, särskilt amerikanska släktingar och vänner, en riktigt ”Happy Thanksgiving”.

Om rasism och socialkonservatism

Posted on by
1

Henrik Arnstad skriver i dagens DN om betydelsen av att kalla Sverigedemokraterna vid deras rätta namn. Hur obehagligt det än är, menar han, måste vi inse att SD är ett fascistiskt parti och att det är en rörelse som växer här och nu, i Sverige och övriga Europa 2012, Jag håller med och skulle även vilja peka på en aspekt av den diskussionen som från min utsiktspunkt tycks angelägen att uppmärksamma.

SD-företrädare kallar sig ofta för socialkonservativa men är i första hand fascister och rasister, vilket är något helt annat. Att så är fallet har dock knappt påtalats i offentlig debatt eller sociala medier, där socialkonservatismen inte står särskilt högt i kurs numera (i Sverige, vill säga) och ibland nämns i samma andetag som exempelvis främlingsfientliga idéer. I ett demokratiskt samhälle som präglas av stor mångfald enligt alla upptänkliga kriterier måste dock den avgörande rågången vara den mellan demokratiska respektive odemokratiska rörelser, inte mellan sådana vars politik man sympatiserar med respektive ogillar i största allmänhet.

Alla har vi därmed ett ansvar för att tydligt markera skillnaden mellan den respekt varje demokratisk åsiktsmotståndare förtjänar i det offentliga samtalet, oavsett hur illa vi tycker om vederbörandes uppfattning, och avståndstagandet från dem som varken är demokrater eller tror på varje människas lika värde i vidare mening. Den som relativiserar rasism och fascism genom att likna dem vid andra (men demokratiska) åsiktsriktningar man har svårt för, bidrar med andra ord till sådana rörelsers legitimering som en del av det (i stark mening) normala politiska landskapet.

Till universitetens försvar

Posted on by
Svara

I Storbritannien har en grupp framstående forskare fått nog. Där grundas nästa vecka ett Council for the Defence of British Universities, vars syfte är att försöka återta något av det akademiska självbestämmande som på senare år förlorats till kortsiktiga marknadskrafter och politisk detaljstyrning. En av initiativtagarna är historikern Keith Thomas, som i Times Higher Education idag skriver om en utveckling som många här i Sverige kan känna igen:

Over the past two to three decades we have seen ever-increasing government regulation of academic life. It is right that in a democratic country the people’s representatives should assure themselves that public money is properly spent and that state-funded universities are actively discharging their responsibilities. But the degree of audit and accountability now demanded is excessive, inefficient and hugely wasteful of time and resources. More fundamentally, the very purpose of the university is grossly distorted by the attempt to create a market in higher education.

Det Thomas och andra vänder sig mot är inte marknadsekonomin som sådan. Att universitet och högskolor bland annat ska bidra till den ekonomiska utvecklingen är nog tvärtom självklart för de flesta. Poängen är snarare att det bidraget på sikt blir större, inte mindre, med ett fritt kunskapssökande inom såväl forskning som utbildning. Vi kan nämligen aldrig veta var de stora upptäckterna kommer att ske eller mer precist vilka tillämpade kunskaper som kommer att behövas i morgondagens samhälle. Försöken att ”tämja” universiteten genom regleringar och instrumentellt nyttotänkande är alltså kontraproduktiva, även om man är så inskränkt att man uteslutande ser dem som ett redskap för näringslivspolitik.

Häromdagen såg jag på Twitter ett citat som tillskrevs den amerikanske historikern Dan Cohen. Han sammanfattar på ett briljant sätt den enkla sanning om akademins uppgift som så många politiker, näringslivsföreträdare och utbildningsbyråkrater verkar ha så svårt att förstå: ”The whole point of a university is to produce unexpected outcomes.” Det är den synen på forskning och högre utbildning som Keith Thomas vill värna, och som även här i Sverige behöver försvaras mer än någonsin.

Kvalitet och effektivitet inom akademin

Posted on by
3

Häromdagen hade statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm en debattartikel i DN, där de ifrågasatte det de kallar nedvärderingen av professionalismen i den marknadsstyrda staten. Idag kommenterar P-O Rehnquist, tidigare förvaltningschef vid Göteborgs universitet, artikeln i ett läsvärt blogginlägg med rubriken ”New Public Management – mer positivt än negativt”. Han medger där att den s.k. NPM-filosofin gett upphov till vissa ”avarter” men pekar också på de missförhållanden som rådde tidigare och menar (om jag förstår honom rätt) att på det stora hela är det en positiv utveckling vi har sett.

Jag håller med Rehnquist om att det inte fanns så mycket nytt och konstruktivt i DN-artikeln, som i första hand inriktade sig på att kritisera NPM-modellen som sådan. Det är också välbehövligt och nyttigt att Rehnquist, här som i andra frågor, anlägger ett lite längre tidsperspektiv och påminner oss om de tidigare problem som nuvarande system är ett försök att åtgärda. Som historiker kan jag bara instämma i att vårt minne ofta är för kort i sådana här (och andra) diskussioner, och vi tenderar att idealisera vissa förhållanden i det förflutna (liksom vi tenderar att svartmåla andra).

Däremot viktar jag för- och nackdelarna med NPM-tänkandet, åtminstone inom universitetssektorn, lite annorlunda. Som jag har upplevt det handlar det alltså inte om mindre brister i ett system som i det stora hela fungerar väl och fyller sitt syfte, utan om en utveckling som är problematisk både på ett principiellt plan och i dess praktiska konsekvenser. Det betyder inte att jag ansluter mig till de partipolitiska resonemang som Ahlbäck Öberg och Widmalm för, men att jag i allt väsentligt delar deras kritiska uppfattning om NPM:s effekter på verksamheten inom utbildningssektorn.

För det första finns det ett grundläggande problem i att New Public Management betraktar alla organisationer utifrån ett snävt ekonomiskt och administrativt synsätt där samma principer är tillämpliga oavsett vad innehållet i verksamheten råkar vara. Det är knappast rimligt, eftersom det måste vara just innehållet, verksamhetens syfte, som avgör hur en organisations resultat värderas. I den nya managementkulturen saknas ofta denna insikt eftersom den helt bygger på det enkelt mätbara, ofta (men inte uteslutande) det som kan kvantifieras. Att använda sådana mått i en verksamhet vars ändamål är utveckling av kvaliteter vilka går att värdera men är svåra att mäta må alltså vara rationellt, men det är inte särskilt förnuftigt.

När det dessutom i praktiken är så att allt mer av lärares och forskares arbetstid, liksom allt fler av lärosätenas anställda, måste avsättas för administrativt arbete kopplat till utvärderings- och uppföljningssystem får man den negativa effekt Rehnquist nämner, att det uppstår helt nya grupper och karriärvägar som blir självreproducerande. Om dessa delar av organisationen växer utan att nya medel tillförs i motsvarande omfattning, blir konsekvensen givetvis att undervisande och forskande personal får mindre tid och resurser på sig att utföra samma pedagogiska och vetenskapliga arbete som förut. Även om tid och pengar inte är allt, är det osannolikt att en sådan utveckling främjar högre kvalitet och effektivitet än om motsvarande resurser istället lagts på professionell utveckling och administrativt stöd till lärare och forskare.

Det finns också en aspekt som man ur ett strikt revisionsperspektiv möjligen kan bortse från, men som för mig (och många andra) har stor betydelse. Det är det faktum att NPM-modellens införande, trots talet om decentralisering och autonomi, är nära förknippad (i tid om inte annat) med en mer allmän strävan att deprofessionalisera universitets- och högskolelärare som grupp, en tydlig parallell till vad vi också sett hända med lärare i ungdomsskolan. Implicit i uppbyggnaden av de stora utvärderingssystemen på både lärosätes- och nationell nivå ligger givetvis en missstro mot lärarnas professionella kompetens. Den typen av misstro kommer också till uttryck i allt mer formalistiska diskussioner om detaljreglering av kursplaner, anonymisering av examinationer och andra åtgärder som på sikt riskerar kväva den kreativitet och det fria kunskapssökande som är både forskningens och undervisningens grundförutsättning.

Det ovan sagda betyder givetvis inte att universitet och högskolor ska undantas från krav på effektivitet och resultat, utan i första hand ett ifrågasättande av om New Public Management faktiskt har bidragit till högre kvalitet inom akademin eller bara ersatt en form av byråkrati med en annan. Liksom Ahlbäck Öberg och Widmalm har jag egentligen inte ett svar på den frågan eller ett alternativ att erbjuda, men för mig är det helt uppenbart att sådana alternativ behövs och att detta är en fråga som behöver diskuteras vidare.

Två år med Twitter

Posted on by
Svara

Ungefär samtidigt som jag startade Tidens skiften – på dagen två år sedan idag – började jag twittra. Jag var mer skeptisk till det än till bloggandet men det tycktes intressant, så jag ville trots allt pröva på det för att se vad det kunde ge. Drygt tvåtusen tweets senare känns tiden mogen att försöka summera några av erfarenheterna så långt.

Det mest påfallande med Twitter är kanske att det har en sådan förmåga att väcka starka känslor för eller emot. Många är helt oförstående inför dess värde och talar nedlåtande om den fördumning det ytliga och tanklösa twittrandet obönhörligen leder till. De flesta av dessa kritiker har obefintlig eller mycket liten egen erfarenhet som twittrare. De som har det, å andra sidan, visar inte sällan en nästan reflexmässig tendens att försvara Twitter till varje pris, och talar för sin del avfärdande om de stofiler som inte begriper hur fantastiskt detta moderna medium är.

Kanske överdriver jag nu, men i så fall inte särskilt mycket; just denna polarisering, där man anses vara ”emot” Twitter om man inte oreserverat är ”för”, har ofta slagit mig under de gångna två åren. Den entydigheten, åt ena eller andra hållet, är problematisk på flera sätt. Dels är det svårt att över huvud taget säga något bestämt om vad Twitter ”är” eftersom det betyder så många olika saker för så många olika människor; man måste därför vara försiktig då det en person kritiserar i praktiken kanske inte alls är det en annan försvarar trots att båda kallar detta ”något” för Twitter. (Det är ett av många exempel på allas vår fallenhet att ta för givet att vår egen erfarenhet är universellt giltig, vilket den oftast inte är, när vi går lös på varandra i diverse debatter.) Dels är det en märklig inställning att man måste göra ett binärt val mellan att gå med och vara absolut lojal eller också helt avstå, eftersom några andra alternativ inte finns.

Själv är jag efter två års flitig användning av Twitter fortfarande ambivalent och skulle vilja se en mer nyanserad diskussion om dess för- och nackdelar. För mig har det blivit en värdefull kommunikationsform, där man i realtid kan utbyta intressant information på ett dynamiskt och interaktivt sätt som helt bygger på samverkan mellan många människor. Samtidigt har Twitter – alltså det Twitter som jag har upplevt – uppenbara avigsidor, varav några är kopplade till formatet som sådant.

Både snabbheten och det begränsade utrymmet är sålunda inte bara en styrka utan också ett potentiellt problem, eftersom det ökar risken för förenklingar, missförstånd och ibland rena konflikter (eller späder på befintliga motsättningar). Det kan också uppstå opinionsstormar som skenar iväg på sätt som inte alltid är så konstruktiva eller genomtänkta, vilket kan få stora konsekvenser för enskilda människor. Givetvis kan man hävda, som många gör, att det inte har med Twitter som medium att göra utan ytterst handlar om dem som använder det, men det är knappast hållbart att se form och innehåll som åtskilda storheter; tvärtom påverkar de i högsta grad varandra. Det smått unika format som Twitter har, får alltså självklart betydelse för vad det kan användas till eller inte – på gott och ont.

Med allt det sagt bör det emellertid upprepas att även om formen innebär vissa ramvillkor, så är twittrandet som fenomen oerhört mångfacetterat. Ursprungligen var det tänkt som en plattform för mikrobloggar där man snabbt kunde kommunicera med varandra om vad man gjorde just då; ett slags publik sms-tjänst på webben som i alla bemärkelser var ett socialt medium. Ännu idag använder kanske de flesta twittrandet som ett sätt att umgås med vänner och bekanta, men det har också blivit ett kraftfullt verktyg för att – bland både vänner och i mer professionella nätverk – länka till intressanta texter, bilder, videos eller annat material man stött på.

Twitter är idag också en av de främsta kanalerna för att sprida nyheter, både allmänt och inom olika nischområden, och dess roll (om också omtvistad) i en serie folkliga upprorsrörelser i Mellanöstern har uppmärksammats stort. Kändisar twittrar som ett sätt att hålla kontakten med sina fans, (andra) kommersiella aktörer använder Twitter för marknadsföring, och så vidare och så vidare. Den oerhörda mångfalden av användningsområden vittnar om hur anpassningsbar denna kommunikationsform är, och att det idag är ett moget medium med alldeles egen karaktär men samtidigt många olika betydelser.

För mig har det framför allt varit enkelheten i själva formatet – offentligt delade textmeddelanden om 140 tecken vardera – som lockat tillsammans med känslan av att genom Twitterflödet ha fingret på nyhetspulsen. Det är en enkelhet som möjligen riskerar att gå förlorad nu, när företaget Twitter försöker bli mer lönsamt genom att tona ned interaktionen mellan individuella användare till förmån för konsumtion av ”promoted tweets” och multimedialt innehåll från annonsörer och affärspartners. Riktningen är tydlig: man går åt samma håll som tidigare nyhetssajter och breda sociala nätverk som Facebook har gjort, med betoning på kändisskvaller, ”trending topics” och kommersialisering av användarnas personliga data.

Ännu har vi inte märkt av denna utveckling så mycket i Sverige, som är en ganska marginell marknad för både Twitter och dess samarbetspartners. Så småningom lär dock dessa inslag bli mer påtagliga även här, vilket innebär en klar försämring för dem av oss som uppskattar det enkla – man kan rentav säga spartanska – utbyte av information som var dess grundidé. Vi kan hoppas att jag har fel, men om inte är vi många som än en gång får väga fördelarna och nackdelarna med Twitter mot varandra. För det finns både och, inte antingen eller.