Som man kunde förvänta sig har kronprinsessan Victorias nedkomst med en dotter helt dominerat nyhetsflödet sedan igår morse. Visserligen har flera redaktioner på förfrågan medgett att det egentligen inte är någon ”viktig” nyhet, men ändå ges den stort utrymme och olika vinklar utforskas in i minsta detalj. Skälet är enkelt: alldeles bortsett från vilket förtroende eller politiskt stöd monarkin har som institution, väcker de kungligas förehavanden enormt intresse bland människor inom och utom landet.
Även om födseln av en tronarvinge inte är en viktig nyhet, är den alltså en stor nyhet. Och då återkommer, som den så ofta gör, frågan om just monarkins vara eller inte vara, hur dess opinionssiffror har utvecklats på lång och kort sikt och så vidare. Här liksom i många andra diskussioner numera finns väldigt lite tålamod eller förståelse för andra åsikter än de egna, vilket blir särskilt tydligt på Twitter med dess omedelbarhet och begränsade utrymme för nyanser och genomtänkt argumentation. (Jag säger inte att det saknas, bara att förutsättningarna för sådana kvaliteter inte är de bästa just där.)
Ett exempel på motsatsen var en mycket intressant Twitter-konversation (Twittersation?) om den nyfödda prinsessan som jag (@ksnyberg) haft under kvällen med kollegerna Brita Planck (@planckskonstant) och Ida Östenberg (@idaostenberg). Den handlade inte primärt om ställningstaganden för eller emot monarkin, utan om vad valet av namn på tronarvingen egentligen signalerar och om hur hovet försöker navigera i ett ständigt föränderligt politiskt och medialt landskap. Det blev ett tankeväckande utbyte som fick mig att vilja utveckla några resonemang om det sistnämnda lite mer utförligt.
Själv tycker jag det är fascinerande att följa just det manövrerande för att bevara sin relevans som kungahuset tvingas praktisera dag ut och dag in. Utmaningen består främst i att, på en slak och ofta darrig lina, balansera mellan upprätthållandet av kunglig distans och upphöjdhet å ena sidan och ett lagom mått av folklighet och intimitet å den andra. Mer än något annat får kung, kronprinsessa och tronföljare inte komma att ses som ur takt med tiden och alltför bundna vid stela gamla traditioner. Samtidigt står själva grunden för monarkens särskilda ställning att finna i arv, tradition och kontinuitet. Det är en paradoxal position.
Här kan jag inte låta bli att tänka på den utsökta filmen The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen, som handlar om just den svåra balansakt dagens konstitutionella monarker ställs inför. När prinsessan Diana dog i en bilolycka sommaren 1997 uppstod en djup förtroendekris för drottning Elizabeth på grund av att hon inledningsvis vägrade behandla den omkomna som en kunglighet, av det enkla skälet att Diana vid det laget inte längre var en del av den kungliga familjen. Media och allmänhet kunde inte acceptera sådant protokollärt ”finlir” och krävde högljutt att drottningen skulle ändra hållning. Efter starka påtryckningar från premiärminister Tony Blair gjorde hon också detta, och det är främst om spelet mellan dessa två som filmen handlar. Den är mycket sevärd.
Risken för det svenska kungahuset, särskilt den yngre generationen, ligger knappast i att det uppfattas som alltför stelbent och traditionellt – åtminstone inte att döma av vad vi sett de senaste dagarna. Som ett exempel kan man peka på prins Daniels uttalande strax efter dotterns födelse att hans ”känslor var all over the place”. Som jag skrev på Twitter skulle ”blotta försöket att tänka sig de orden i Gustav V:s mun ge svindel”; tanken känns helt absurd, vilket visar hur mycket även monarkin har förändrats på bara ett drygt halvsekel. (Gustav V var svensk kung 1907–1950 och nuvarande kungens farfars far.)
Ett annat exempel är den nyfödda hertiginnan av Östergötlands namn, Estelle (stjärna). Detta väckte mycket starka reaktioner, inte minst från författaren och journalisten Herman Lindkvist, som menade att namnet saknade all förankring i svensk tradition och över huvud taget var helt opassande. Det ska erkännas att jag själv först också tyckte det var ett märkligt val. Vid närmare eftertanke ser jag det dock som antingen ett modigt eller också mycket kalkylerat beslut att välja något som bryter mot alla konventioner för svenska kungliga namn. Samma signal ger prinsessans övriga namn, Silvia Ewa Mary. Vart och ett av dem har sin förklaring, men sammantaget bildar de en rent iögonenfallande helhet genom sin närmast fullständiga brist på traditionalism.
Man skulle givetvis kunna tolka den udda mixen av namn som utslag av dålig smak eller klumpiga försök till folklighet. Med tanke på att betydande möda troligen lagts ner på denna fråga inom hovet under ett antal månader är det dock knappast några snabbt hoprafsade namnval utan resultatet av mycket noggranna överväganden. Det kan inte råda något som helst tvivel om att namnen, i synnerhet Estelle, valdes i full medvetenhet om att de skulle väcka stor uppmärksamhet och delvis starka reaktioner. Kungen och andra måste också ha haft klart för sig vad utfallet av den därpå följande diskussionen skulle bli: att hovet framstår som mer modernt och mindre traditionellt än innan. Så som opinionen ser ut idag kan det intrycket bara stärka kungahusets och därmed monarkins ställning, åtminstone temporärt.
På längre sikt är det en mer öppen fråga, för det var ju det där med balansakten mellan distans och närhet – upphöjdhet och folklighet. Visst är det sympatiskt att prins Daniel är så spontan och använder så alldagligt språk, men vad är det då i längden som märker ut honom och andra medlemmar av familjen som just kungligheter? Helt ”vanliga” blir de visserligen aldrig, för som kungliga är de garanterade en status som kändisar av allra första rangen (om uttrycket tillåts). Men efterhand som tiden går, och särskilt ju mer framgångsrika hovet blir med att använda sociala medier och låta människor komma de kungliga nära, desto mer kommer de att framstå som ”vanliga kändisar” vilkas främsta egenskap alltmer blir att de är kända för att vara kända.
Med andra ord kommer strålglansen från den alldeles särskilda aura, på vilken hela idén om kunglighet och majestät ytterst vilar, obönhörligt att avta tills den inte längre räcker för att bära upp den konstitutionella monarkin. Frågan är inte om, utan när, detta kommer att hända och om Sveriges drottning då heter Victoria eller Estelle.
